Om kvinnligt företagande

Genom åren har det ansetts tvunget att göra speciallösningar för att en kvinna som väljer att bli och vara företagare skall kunna klara av detta. Kvinnolånet som fanns till för några år sedan byggde på tankar som att en kvinnlig företagare är så försiktig och lånar så lite att det behövs ett speciellt kvinnolån. Lånebehovet styrs knappast av vilket kön företagaren har utan av vilka behov det finns i företaget - och det finns även försiktiga män.

Även Starta Eget bidraget har under perioder varit anpassat efter kön, med 6 månader för män och 12 månader för kvinnor, eftersom "kvinnor behöver längre tid och startsträcka"...
De sista åren denna uppdelning fanns innefattades även invandrare i 12-månadersregeln. Det intressanta var dock att man beskrev bidragsperioden så här:
"Starta Eget bidraget kan beviljas i 6 månader med undantag av kvinnor och invandrare som är berättigade till bidrag i 12 månader".
Utan att ge sig in i några mer omfattande matematiska bedömningar av antal eller procent som tillhör respektive grupp så måste jag ändå uttrycka min förundran över att männen teg stilla i detta och jag funderar även över hur invandrarmannen upplevde att hamna i 12-månadersgruppen.
Nu försvarar säker någon detta med att anledning var att han som invandrare har en längre startsträcka, men då vill jag bara påstå att det är lika tufft och tar lika lång tid för en man som en kvinna att starta upp ett fungerande företag.

Jag läste nyligen en artikel där man pratade om att införa ett tredje könsbegrepp, man, kvinna och intersex. Utan att fördjupa sig i bakgrunden till detta så går ju mina tankar till våra tidigare särskiljningar enligt ovan. I ett sådant exempel skulle väl en Intersex företagare vara berättigad till 9 månaders bidrag eller...?

Om det nu inte anses riktigt att kalla mig för företagare eftersom jag är kvinna utan då skall det vara kvinnlig företagare så vill jag bara framföra följande:
JAG ÄR EN FÖRETAGARINNA!